När man talar om normala barn menar man samtidigt att det finns onormala barn. Dessa barn hamnar oftast i facket barn i behov av särskilt stöd. Men jag vill påstå att alla barn mer eller mindre är barn i behov av särskilt stöd. När man identifierar barn i behov av särskilt stöd letar man ofta efter diagnoser som kan förklara olika beteende och därefter gör man, i bästa fall, allt för att anpassa miljö, verksamhet och förhållningssätt utifrån behov. Detta synsätt och förhållningssätt anser jag borde has gentemot alla barn då alla barn är individer med olika behov och förutsättningar. Det blir en fara med att klumpa ihop "normala" barn och tro att alla är och lär på samma sätt.
På samma sätt som man (förhoppningsvis) sätter sig in i vilka behov och förutsättningar barn i behov av särskilt stöd har ska man göra för alla barn. Sen är det såklart stora skillnader i hur stort stöd barn är i behov av, vissa behöver mer andra mindre.
Det har visat sig att barn i behov av särskilt stöd ökar. En teori är att det numera inte finns utrymme att få vara annorlunda, alla ska passa in i samma mall för att verksamheten ska flyta på då trycket på förskolor ökat, bland annat större barngrupper och andra ekonomiska besparingar.
En konsekvens av att skilja på normal och avvikande är att barnen skapar negativa identiteter som befäst redan när de är små. Det skapar en dålig självbild och dåligt självförtroende hos barnen och ibland låga förväntningar hos vuxna. Detta följer med upp i skolan som då i sin tur skapar en svår skolsituation. I förskolan läggs grunden och förskolan har stor betydelse för skolframgång hos barnen.
Vi vuxna måste sluta se allt i normalt och onormalt, vi måste se individer och utgå från det, precis som det står i läroplanen. Det vi ska göra är att hjälpa och stötta alla barn, utifrån ett individperspektiv inte som ett kollektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar