Genus i förskolan

I Lpfö 98/10 står:

• Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. 
• Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar förståelse för att alla människor har lika värde 
• Arbetslaget ska verka för att flickor och pojkar får lika stort inflytande över och utrymme i verksamheten.

Att arbeta med genus i förskolan tror jag är bland det svåraste då det har mycket att göra med djupt rotade traditioner som förts vidare generation till generation. Hela vårt samhället präglas även av könsstereotypa mönster vilket gör det svårt att värja sig, oavsett du vill eller inte så blir du mer eller mindre påverkad.
För att i förskolan arbeta med detta måste man vara väl medveten om hur och vad man säger, hur man bemöter och vilket förhållningssätt man har till pojkar och flickor. Detta kräver att man lyfter frågan om och om igen, talar om genusfrågor och reflekterar över arbetssätt och förhållningssätt. Man måste även rannsaka sig själv, det kan krävas ganska så mycket arbete beroende på vad du själv har för syn på pojkar och flickor utifrån traditionella könsroller. Vem ringer du exempelvis först om barnet är sjuk?

Mycket forskning kring genusfrågor visar på att det både i förskola och skola är pojkar som får mest uppmärksamhet och talutrymme. Finns även studier som visat att flickor är de som får vänta till sist vid påklädning och får klara sig själva i större utsträckning vid matsituationer då pojkarna är de som först får hjälp. Med detta i bakhuvudet gick jag ut och gjorde observationer på  en förskoleavdelning (1-3 år) och blev mycket glatt överraskad, de hade lyckats! De hade alla ett gemensamt förhållningssätt och bemötande gentemot alla barn, såg till att alla fick komma till tals och delta (utifrån förmåga), oavsett kön. De har aktivt arbetat med frågan i arbetslagen och har föräldrar som även är aktiva i frågan.

Förskolan ska vara en plats där barn ska uppmanas, få uppleva och se att de kan välja att göra vad de vill oavsett om de är pojkar eller flickor.



Utmaningar för att öka jämställdheten: Eva-Karin Wedin (2009)

• gör verksamheten könsmedveten
• genusgranska böcker och material
• utmana ojämställda studie- och yrkesval
• motverka verbala kränkningar och trakasserier

Metoder för ökad jämställdhet: Svaleryd (2002)

• Att som pedagog bli medveten om hur de egna könsnormerna och värderingarna påverkar verksamheten 
• Att synliggöra och granska de bilder och föreställningar var och en som arbetar på förskolan har av vad som är manligt och kvinnligt
• Att finna metoder och arbetsmaterial för att inom den ordinarie verksamhet skapa villkor för att ge flickor och pojkar samma möjligheter

Vad säger vi? Vad gör vi? 

Gruppdynamik

Det räcker inte att en person vill, kan och är drivande i en verksamhet där man arbetar med barn. Ett arbetslag innebär att man tillsammans som ett team ska arbeta utifrån och tillsammans med barnen. Av egna erfarenheter och andras så är det ofta där allt går snett, i arbetslaget, att inte alla har samma utgångspunkt...barnen. Om inte arbetslaget, övriga kollegor och organisationen fungerar kommer det att påverka barnen och det kommer att märkas på något sätt i gruppdynamiken även hos barnen.
Vi är vuxna människor som valt ett yrke där man faktiskt måste kunna samarbeta, måste kunna skilja på det privata och det professionella, måste kunna reflektera. Man kan inte tycka om alla människor, det behöver man inte heller göra, men man måste kunna se sin del i en grupp och utifrån uppdrag tillföra sina kompetenser och kunna se och ta del av andras.
Om man känner att det är något som inte känns som det ska eller inte fungerar som det ska i arbetslaget, övriga kollegor eller i organisationen så tveka inte med att försöka göra något. Vad ska man då göra? Det beror såklart på vad det gäller, men vid personalfrågor är det chefen som har ansvaret.  Ju mer infekterat det blir desto svårare och besvärligare kan det bli att reparera "skadan". Gör det för barnens skull! Och såklart din egen :)

Vad är normalt?

När man talar om normala barn menar man samtidigt att det finns onormala barn. Dessa barn hamnar oftast i facket barn i behov av särskilt stöd. Men jag vill påstå att alla barn mer eller mindre är barn i behov av särskilt stöd. När man identifierar barn i behov av särskilt stöd letar man ofta efter diagnoser som kan förklara olika beteende och därefter gör man, i bästa fall, allt för att anpassa miljö, verksamhet och förhållningssätt utifrån behov. Detta synsätt och förhållningssätt anser jag borde has gentemot alla barn då alla barn är individer med olika behov och förutsättningar. Det blir en fara med att klumpa ihop "normala" barn och tro att alla är och lär på samma sätt.

På samma sätt som man (förhoppningsvis) sätter sig in i vilka behov och förutsättningar barn i behov av särskilt stöd har ska man göra för alla barn. Sen är det såklart stora skillnader i hur stort stöd barn är i behov av, vissa behöver mer andra mindre.
Det har visat sig att barn i behov av särskilt stöd ökar. En teori är att det numera inte finns utrymme att få vara annorlunda, alla ska passa in i samma mall för att verksamheten ska flyta på då trycket på förskolor ökat, bland annat större barngrupper och andra ekonomiska besparingar.

En konsekvens av att skilja på normal och avvikande är att barnen skapar negativa identiteter som befäst redan när de är små. Det skapar en dålig självbild och dåligt självförtroende hos barnen och ibland låga förväntningar hos vuxna.  Detta följer med upp i skolan som då i sin tur skapar en svår skolsituation. I förskolan läggs grunden och förskolan har stor betydelse för skolframgång hos barnen.

Vi vuxna måste sluta se allt i normalt och onormalt, vi måste se individer och utgå från det, precis som det står i läroplanen. Det vi ska göra är att hjälpa och stötta alla barn, utifrån ett individperspektiv inte som ett kollektiv.

Kommunikation och kultur

En kultur speglas genom kommunikation och kommunikationen speglar kulturen, både i samhället och på olika arbetsplatser. Kommunikation sker både verbalt (det vi säger) och icke verbalt (kroppsspråk).

I en verksamhet där man arbetar med barn är det viktigt att man tänker på vad man kommunicerar både verbalt och icke verbalt. Ex. Du säger till ett barn; "Vad fint du målat", samtidigt vänder du dig om och går iväg för att göra något annat. Vad har du då kommunicerat till barnet? Om man vill att budskapet ska nå fram till mottagaren måste man tänka på vad man kommunicerar både verbalt och icke verbalt, överensstämmer det?

En kultur på en arbetsplats är ofta tydlig när man exempelvis kommer in i ett personalrum. Hur kommunicerar personalen med varandra, vad pratar de om. Sitter personalen och pratar om besvärliga barn och föräldrar? Det kan visa att kulturen på den arbetsplatsen antagligen präglas av ett kategoriskt perspektiv, där man anser att problemet ligger hos individen. Dessa kulturer finns på många olika arbetsplatser och gynnar inte någon, i detta kommer det att ge negativa konsekvenser för barnen.

Att kunna kommunicera är inte en självklar egenskap, det är något man måste jobba aktivt med. Kommunikation sker mellan fler personer och är beroende av mottagare, därför måste kommunikationen anpassas till situation och kultur.

Vad gör en bra förskola bra?

Vad är en bra förskola?

Jag anser att en bra förskola är en förskola som arbetar med barnen i centrum, där allt arbete utgår från barnen. Om detta självklara ska bli verklighet så finns en hel del komponenter som måste fungera.
Några av dessa anser jag är (inte rangordnat):

• Organisation
• Ledarskap (förskolechef)
• Personalens kompetens (yrkesspesifikt)
• Personalens samarbetsförmåga
• Personalens kommunikationsförmåga
• Regelbunden handledning
• Kompetensutveckling

Om allt detta finns och är väl fungerande tror jag att det skulle bli en förskola fylld av lust, glädje och gemenskap. Ett arbete där barnens utveckling står i centrum och all tid läggs på dem. Är det något av dessa delar som saknas eller inte fungerar blir det mer tungrott och arbetet med barnen i centrum blir splittrat då arbetet med det som inte fungerar kräver arbete och tar tid från barnen.

Att jobba på förskola är ett av världens viktigaste arbete, det får vi inte glömma! 

Barngruppsstorlek

Barn som kommer till förskolan hamnar i en situation där de inte kan välja om de vill vara där eller inte. När barnen är på förskolan är det viktigt att vi har förmågan att kunna se till alla barn och ge alla barn den tid och den uppmärksamhet de behöver. 
Idag finns många förskolor där barnantalet i grupperna överstiger pedagogernas kapacitet vilket kan få förödande konsekvenser. Barn som inte blir sedda, får sina känslor bekräftade, får det stöd de behöver, utsätts för säkerhetsrisker, hög ljudnivå, trånga lokaler med mera. Detta är en del av de konsekvenser som kan uppstå i och med att antalet barn i barngrupperna ökar. Att hävda att personalen är kompetent och att man delar gruppen är inte tillräckligt. Det spelar ingen roll hur kompetent du än är, du har bara två händer och två ögon. Att man hävdar att man delar grupperna är tillfälliga lösningar, den stora gruppen är oftast tillsammans stora delar av dagen trots allt. 
Förlorarna i det här ekonomiska spelet, för det är endast ekonomi det handlar om, är barnen och de som får det svårast är de barn som av olika anledningar har behov av särskilt stöd, varaktigt eller tillfälligt. Att antalet barn i behov av särskilt stöd ökat inom förskolan kan vara en av konsekvenserna av storleken på barngruppen. Under de 6 första åren i ett barns liv händer mer än under någon annan 6 års period under resten av livet,det säger ganska mycket. 
Det är dags att vi vuxna börjar stå upp för barnen, de är vår framtid!

Inskolning

Inskolningen är det första mötet barnen får med förskolan. Därför har det stor betydelse hur den sker. Det är viktigt att alla barn känner sig trygga på sin förskola och Hur den tryggheten skapas vid inskolningen på förskola Ser olika ut. För de allra minsta barnen som börjar förskolan, när de är i ettårsåldern, är det viktigt att det blir en bra inskolning. Idag finns många olika varianter på inskolning och det går trender i hur de ska utformas och se ut, gruppinskolning, föräldraaktiv inskolning m.m. Men trots allt är det de grundläggande behoven hos barnen som borde styra.
Barn som varit hemma med en eller två föräldrar i hela sitt liv ska nu till en helt ny miljö, skiljas från sina föräldrar och ingå i ett nytt och stort socialt sammanhang. För att det ska ske så smidigt som möjligt finns några grundläggande saker som jag anser måste has i åtanke:

• Kommunikation- mellan personal och föräldrar kring inskolningen, känslor och tankar. Det handlar även om föräldrarnas inskolning till förskolevärlden, om det nu är det första barnet. Det kan vara väldigt känslosamt och jobbigt för föräldrar att vara tvungen att lämna sitt barn till främlingar, ens barn är det dyrbaraste man har. Därför är det viktigt att personal på förskolan även ser till föräldrarna, då deras oro förs över till barnet.
• Anknytningsperson/er- de bör vara så få som möjligt, helst bara en till två, då barnet behöver skapa en relation till en ny trygg vuxen då inte föräldrarna är där. Barnet måste känna att den har någon som ser, kan bekräfta känslor och trösta i separationen från föräldrarna.